Hur gör vi det bättre?

Hej Matilda!

Den här texten är ett sätt att fortsätta den diskussionen som du efterlyste i det här blogginlägget. Jag för mer än gärna den diskussionen med dig.
Och alla som har erfarenhet av ståuppbranschen får gärna lägga sig i.

Eftersom du skriver utifrån dina erfarenheter efter att ha tagit del av standupbranschen sedan 2010 känner jag att jag är rätt person att ha en dialog med, utifrån mina erfarenheter. Rätta mig om jag har fel, men dina erfarenheter av ståuppbranschen består till övervägande del av dina framträdanden på klubben Oslipat som jag driver, och klubben Prickprick som fanns i Lund (och som Oslipat samarbetade med till viss del).

Med andra ord: när du skriver att Mad Comedys "plus kvinna-skämt" sätter fingret på "hela härliga grabbigheten som råder i stora delar av humorvärlden" så kan jag inte annat än att dra slutsatsen att din erfarenhet kommer från att uppträda på Oslipat och Prickprick.

Det känns tråkigt att du aldrig har tagit diskussionen med mig, utan väljer att istället i första hand uttrycka åsikterna i en bloggtext. Och det som gör mig besviken och arg är att du i den texten alltså drar mig och min kollega Fritte över samma kam som Mad Comedys arrangör Dennis Markovic.

För jag har svårt att komma till en annan slutsats med tanke på att jag inte har sett dig vara särskilt aktiv på standupscenen annat än när vi har frågat dig om du vill komma och uppträda.

Om du hade pratat med mig så skulle du vetat vilka min och Frittes åsikter var gentemot Mad Comedys attityder redan innan klubben skrev "plus kvinna" på sin hemsida. Innan Mad Comedys premiär pratade jag och Erik Börén (som startade Prickprick) om hur dåligt det var att klubben inte hade med en enda kvinnlig komiker på premiären. Förklaringen som Dennis Markovic gav i Sydsvenskans intervju var att det var en slump och att de tillfrågade kvinnorna hade tackat nej. Erik och jag konstaterade att detta var ett skrattretande uttalande och jag är fortfarande dödligt nyfiken på vilka komiker Dennis frågade. Om du läser det här Dennis får du gärna upplysa mig. Inte för att det spelar så stor roll nu. Men jag är fortfarande nyfiken.

Erik berättade också att Dennis kontaktat honom för att hitta en kvinnlig komiker som ska uppträda gratis på andra kvällen. Här börjar ju historien bli helt absurd. Med en fullsatt salong omstätter Mad Comedy 147 500 kronor. Ännu mer om de får pengar från sponsorer. Att man i det läget utgår från att man måste hitta en kvinnlig komiker på rookienivå är minst sagt provocerande.

Du skriver i ditt blogginlägg att det är viktigt att sätta saker i ett större perspektiv, och det har du helt rätt i.
Att kvinnor har särskilda svårigheter i en bransch som är mansdominerad är en jätteviktig aspekt. Jag och Fritte har velat vara med och förändra detta sedan starten. Och framför allt har vi haft ambitionen att medverka till att könsfördelningen i det långa loppet jämnas ut. Vi gav Oslipats premiärkväll 2006 den ironiska undertiteln "Killar kan" eftersom vi tyckte det var pinsamt att vi med vårt begränsade kontaktnät bara lyckats hitta en kvinnlig komiker av åtta som uppträdde den kvällen.

Därmed inte sagt att jag och Fritte har gjort allt rätt från början. Vi har lärt oss massor om den här problematiken med tiden. Och det finns säkert ännu fler infallsvinklar som vi behöver höra.

Men i ett större perspektiv handlar standup inte uteslutande om kvinnors arbetssituation och  representation på scenen.

Det finns andra saker som jag och Fritte tycker är väldigt viktiga.

Oslipats främsta mål är att sprida den humor som jag och Fritte gillar. Jag tror faktiskt att det är viktigt. Inte för att vi är bättre smakdomare än andra. Men vi vill motarbeta den fortfarande vitt spridda uppfattningen att ståuppen är en genre, där man bara får se en slags humor. Det är en uppfattning som fungerar som en självuppfyllande profetia. Den riktar publikens förväntningar åt ett enda håll. Och det medför att branschen blir ännu mer likriktad. Om grabbig humor dominerar humorscenen så förstärks detta ännu mer av att man behandlar branschen som homogen.

Oslipats främsta mål är att den publik som har samma humorsmak som jag och Fritte ska föredra att besöka Oslipat framför andra humorklubbar.

Den kvinnliga representationen på scen är vårt näst högsta mål.

Den här våren har vi i alla fyra städer där Oslipat verkar hittills planerat in sammanlagt 74 spotar. 42 av dessa spotar har vi gett till kvinnliga komiker. Femtiosju procent. Här kan man genast invända att mycket av den scentid vi ger till kvinnliga komiker är kortare än den scentid vi ger till de manliga komikerna. Om man ser till sammanlagd talartid så är det ändå så att killarna får mer tid än tjejerna.

Varför?
För att talartiden bestäms av hur känd man är, och vilken skicklighet man har på scen. Detta är en skicklighet som man övar upp med erfarenhet, och bland våra kvinnliga komiker så är det många som befinner sig på nybörjarnivå.
Varför är det så?

För att ett stort antal av de kvinnliga komiker som uppträtt hos oss har försvunnit från ståuppscenen. En del har valt att koncentrera sig på att jobba med media istället för att vara rolig på scen. Andra har inte nått någon karriärmässig framgång, och vi kan förmoda att deras anledning att sluta beror på att de av en eller anledning tycker att det kostar mer än det smakar att ställa sig på scenen. Det finns all anledning att tro att de flesta delar dina känslor kring att verka i en mansdominerad miljö, och att det är en starkt bidragande orsak till att de  inte tycker att det är lönt att fortsätta.

Men jag tror också att vi måste vända på resonemanget. Hur kommer det sig att så många män fortsätter att uppträda, trots att de aldrig når någon framgång?

Jag tror att svaret är så enkelt som att det är en väldigt stor del av den manliga könsrollen. Att hävda sig i den sociala hierarkin. En blyg passiv man anses inte vara en ingen riktig man. Att ställa sig på en scen och få folk att skratta ger mannen kortsiktiga fördelar i livet även om karriären uteblir. Jag tycker det här är trist som fan. Jag vill att kvinnorna också ska få tillgång till samma verktyg för att få uppskattning. Och jag vill att den blyga passiva mannen ska anses lika manlig som killen på scen.

När jag läser ditt blogginlägg får jag intrycket av att du anser att den stora anledningen till att vi inte ser hälften tjejer på scenen är att det nästan bara finns illvilliga sexistiska manliga arrangörer som aktivt väljer manliga komiker framför kvinnliga. Rätta mig om du tycker att jag läser dig fel. Men jag har svårt att få något annat intryck av din text.

Jag ser en annan förklaring till varför vi ser färre kvinnliga komiker på scen. Och den är att det finns färre verksamma komiker som är kvinnor. Om du vill prata om vad det beror på kan vi återkomma till det i en framtida diskussion. Kort sagt så tror jag på att orsaken är en kombination av könsroller och den problematik som du tar upp i ditt blogginlägg.

Jag har inte hittat någon officiell statistik på hur många kvinnliga komiker som finns i Sverige i jämförelse med manliga. De gånger jag har försökt att räkna efter har jag fått det till ca 20-25% kvinnliga och 75-80% manliga. Man kan utgå alltså inte utgå från att arrangören har diskriminerat om man bara ser en kvinnlig komiker på en kväll med sammanlagt fyra eller fem komiker.

Minst en kvinnlig komiker av fyra eller fem betraktar jag och Fritte som skamgränsen. Men om vi ska komma framåt mot en jämn könsfördelning på scen så måste man sikta högre än så.

I din bloggtext beskriver du den osäkerhet som du känner när du är på en ståuppklubb:
 "Är jag här för att jag är rolig, eller för att jag är kvinna? Och kanske lite rolig. Men mest kvinna."

Svaret är att du inte hade varit på Oslipat om jag och Fritte inte hade tyckt att du var rolig och har talang. Det finns många kvinnliga komiker som vi aldrig bjuder in till Oslipat. I vissa fall beror det på att vi inte tycker att de håller en tillräckligt professionell nivå. Men det kan också handla om min och Frittes humorsmak. Vårt främsta mål är ju att prioritera den humor som vi tycker är roligast. Det finns alltså kvinnliga (och manliga) komiker som jag beundrar och tycker är fantastiskt skickliga. Men som vi sällan eller aldrig bjuder in till Oslipat. Och jag är övertygad om att det är viktigt att vi fortsätter att inte göra det. För att de kvinnliga komiker som uppträder hos oss inte ska behöva undra om de är får uppträda hos oss bara för att de har ett kvinnligt kön.

I bloggtexten citerar du ett svar till Dennis Markovic där du uttrycker frustration över att ständigt vara det enda kvinnliga alibit. Jag kan inte känna igen den bilden från Oslipat eller Prickprick. Vi har sedan länge, flera år innan du gjorde din standupdebut, haft policyn att inte ha färre än två kvinnliga komiker på en kväll. Just för att någon ska slippa känna sig helt ensam i sitt kön. Med enstaka undantag har vi lyckats med detta. De senaste tre gångerna du uppträtt på Oslipat har du haft två kvinnliga kollegor på plats.
Och jag tycker det är viktigt att komma ihåg hur könsfördelningen ser ut bland verksamma komiker. När du är en av två kvinnliga komiker på en kväll med sammanlagt fem komiker så betyder inte det att vi har diskriminerat några kvinnor. Tvärtom har vi jobbat medvetet för att få upp antalet. Om du inte syftar på Oslipat eller Prickprick så vill jag gärna veta vilka klubbar du brukar uppträda på där du är ett ensamt kvinnligt alibi. Och varför du inte gör någon skillnad på oss och dem.

Jag tycker det är en intressant fråga hur man ska förhålla sig till den klubbar där det råder ett orimligt underskott på kvinnliga komiker. En del kvinnliga komiker jag pratar med vill bojkotta dem. Det är var och ens eget val. Det finns gränser för hur mycket man kan vantrivas på sin arbetsplats, så jag respekterar alla som väljer att göra det.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på mina manliga vänner som arbetar inom barnomsorgen. De har vittnat om problem som till stora delar starkt påminner om kvinnors situation i standupbranschen. De berättar att de är förbaskat trötta på att ständigt behöva representera hela sitt kön, att de inte trivs med jargongen och att deras kompetens ifrågasätts på grund av att de är män.

Ska de också bojkotta de förskolor som inte redan från början har en jämn könsfördelning? Eller ska de vara kvar, och därmed bana vägen för att normalisera män inom barnomsorgen så att de i framtiden kan få fler kollegor med samma kön som dem?

Det är, som sagt, upp till var och en hur man vill förhålla sig till det.

Jag och Fritte tror att just NORMALISERING är den absolut viktigaste strategin för att vi ska kunna se lika många manliga som kvinnliga komiker i framtiden.

Därför brukar jag vara ganska motvillig att diskutera genusfrågan inom standup offentligt. Om den kvinnliga underrepresentationen får oproportionerligt stort fokus i förhållande till hur mycket de kvinnliga komikerna uppmärksammas i övrigt riskerar man befästa kvinnliga komiker som något problematiskt. Jag är rädd att det leder till att man ger kvinnliga komiker i allmänhet en offerstatus. Och det är en komikers västa fiende. När publiken känner sympati för komikern och en plikt att skratta så blir det snudd på omöjligt att betrakta komikern som rolig på riktigt.

Men den här gången tar jag debatten. Fördelarna kan väga över om vi tar debatten grundligt och vi hittar nya vägar att göra scenen mer jämställd.

Eftersom jag och Fritte tycker att det är viktigt att normalisera kvinnliga komiker på scen är vi  noga med att aldrig göra en poäng av att en komiker råkar vara kvinna. Vi anordnar inga specialkvällar med enbart kvinnliga komiker. OM vi någon gång har enbart kvinnliga komiker så gör vi ingen poäng av det. Det är också självklart för oss att inte presentera en komiker som en "kvinnlig komiker" eftersom det är lika dumt som att säga att någon är "kvinnlig fotbollsspelare" istället för bara "fotbollsspelare".

Den här normaliseringsprocessen undergrävs en del av att många av våra kvinnliga komiker skojar just om att de är kvinnliga komiker. Men där slutar min och Frittes makt. Vi vill inte lägga oss i vad någon av våra komiker skojar om. Det är helt upp till hen. Komiker skojar gärna om det som frustrerar. Och därför är det inte konstigt att kvinnliga komiker ofta skojar om hur de bemöts i egenskap av att vara kvinna och komiker.

En sak annan sak som du skriver om är att du är trött på att höra av män att kvinnor måste lära sig att "ta plats". Jag brukar inte använda det uttrycket eftersom jag tycker att det är alldeles för abstrakt, och jag fattar inte riktigt vad man menar med det.

Men under de år jag har varit arrangör har jag märkt en del generella skillnader i hur manliga och kvinnliga komiker agerar i branschen. Och det berör saker som jag antar att man kan kalla för att "ta plats". Jag tror inte någon av de här punkterna beror på biologiska skillnader, utan att vi uppfostras till beteendet. Men det är likväl skillnader som vi måste uppmärksamma för att se om vi kan ändra strukturerna med kollektiva och/eller individuella metoder.

1. Det är fler killar än tjejer som hör av sig till oss på Oslipat och aktivt frågar efter scentid. Det här är en viktig sak eftersom de flesta arrangörer inte vet om att just du finns och kommer heller aldrig att höra av sig till dig, av den anledningen. På Oslipat väljer vi inte komiker särskilt mycket utifrån vilka som hör av sig, utan letar mer aktivt efter komiker genom att kolla på Youtubeklipp och besöka klubbar och se vilka vi hittar där. Jag tycker att fler som driver klubb borde jobba utefter den taktiken. Det är lättare att hitta kvinnliga komiker som man tycker är roliga om man inte stannar vid de man redan känner till eller de som hör av sig.

2. En annan skillnad som jag kunnat se är hur ofta komikerna besöker rookieklubbar och uppträder gratis. Det tål att påpekas att jag generaliserar nu. Men jag ser fler killar än tjejer som tar varje chans de får att stå på en ståuppscen. Och det ger resultat i vilken skicklighet man med tiden besitter att hantera olika sorters publik och situationer. Därför är detta det vanligaste tipset man får som nybörjare: uppträd så ofta du kan.

3. Jag ser också att killar betydligt oftare fråga efter tips och feedback. Det här kan mycket väl bero på att jag själv är man, och att nybörjartjejerna hellre frågar mer erfarna kvinnliga kollegor istället för mig. Jag hoppas verkligen det, eftersom det är väldigt viktigt att få tips och branschkännedom för att man ska kunna utvecklas och jobba på rätt sätt.

4. Fler killar startar egen klubb. Och de allra allra flesta tjänar inga pengar på det, utan gör det för att ordna scentid åt sig själva och skaffa sig ett kontaktnät. Det är ett chans att skapa sig ett forum där man får en publik som uppskattar den humor man själv vill stå för.

Därför blir jag mycket glad när jag läser att du ska starta klubb, Matilda. För det är nämligen EXAKT vad ståuppbranschen behöver. Fler kvinnliga arrangörer. Som utefter sin egen smak väljer de komiker som just de tycker är roliga.

Jag kan tycka att det är lite tråkigt att du redan från början har bestämt dig för att vara lika separatistisk som Mad Comedy. Men med tanke på hur många klubbar som i praktiken är separatistiska till männens fördel så tycker jag ändå att det är positivt att du startar en klubb med enbart kvinnliga komiker. Som motvikt.

Lika förbryllad som jag är över uttrycket "ta plats" är jag också över uttrycket "ge plats".

Vad menar du själv Matilda med det uttrycket?

På Oslipat använder vi vår småpåvemakt till att prioritera kvinnliga komiker framför lika talangfulla manliga komiker. Även om jag ser dessa manliga komikerna lägga ner mer tid på att utveckla sina talanger på rookieklubbar. Skulle du kalla det för att "ge plats"?

Hur tycker du rent konkret att vi kan ge mer plats?

Jag tycker att du i ditt blogginlägg svartmålar en bransch där de flesta arrangörer jag träffar ständigt handskas med jämställdhetsfrågan på ett medvetet sätt. Just i Stockholm tycker jag att jag ser många arrangörer som verkar vara ointresserade av frågan, eller drivs av en liberal övertygelse att ingen verklig jämställdhet kan uppnås om inte tjejerna av egen kraft övervinner de strukturella svårigheterna.

Men i Malmö, där du lever och verkar, så känner jag inte igen bilden av manliga arrangörer som gör det så enkelt för sig. Oslipat jobbar inte bättre med de här frågorna än MACK som leds av Lena Frisk och Elin Nordén i spetsen. Jag undrar varför du inte nämner MACK som ett positivt exempel?
Är det inte viktigt att låta allmänheten veta vilka klubbar som jobbar för en ökad kvinnlig representation på scen? Så att publiken kan välja att gå dit om de ogillar mansdominansen.

I Stockholm kan man nämna Karin med vänner och El Mundo som positiva exempel. Just Moa Svan med gäster som du nämner kan jag tycka hamnar lite snett utanför den här diskussionen, eftersom det mer är en talk show än en standupklubb. Men det råder ingen tvekan om att Moa Svan tillsammans med andra gör väldigt bra saker för att fler roliga kvinnor ska synas. Sen räknar jag förstås också in Oslipat som en klubb som jobbar aktivt på att öka den kvinnliga representationen på scen.

Det här blev ett långt inlägg. Jag hoppas ändå att det bara är början på en fördjupad diskussion kring ämnet. För den stora frågan är förstås: Hur gör vi det bättre?
Om du tycker att vi på Oslipat inte har tagit tillräckligt stort ansvar för jämställdheten i branschen så vill jag höra dina konkreta förslag på vad vi kan göra för att du ska känna dig mer bekväm i vår miljö. Och om det finns andra saker som arrangörer och komiker kan tänka på för att ta sin del av ansvaret.

För jag tror att det är väldigt kontraproduktivt att bara svartmåla. Bilden av den sexistiska eller omedvetna standuparrangören är vid det här laget en schablonbild som reproduceras i media med jämna mellanrum. De finns också i verkligheten, men jag är förtvivlat trött på att man inte gör någon skillnad mellan oss som medvetet jobbar med de här frågorna och de som är ointresserade av dem.

Och genom att svartmåla riskerar man också att skrämma bort roliga tjejer som annars gärna hade testat att ställa sig på den där scenen som fortfarande får bära för mycket testosteron.

Vänliga hälsningar,
Marcus

Instagram

Nu finns jag på Instagram också.
Mycket konsekvent är mitt nickname Ungdomligast även där.

Hemligt

Jag är förbjuden att säga något. Men den 18:e september ska jag börja göra reklam för en kul grej som jag medverkar i.

Låt det sjunka in

Nu finns podd-intervjun med mig uppe.
Den är i kortaste laget. En timme och fyrtiofem minuter. På den tiden hinner man ju inte få någonting sagt. Men lyssna gärna ändå. Det är det närmaste jag har kommit att få prata till punkt i något slags mediesammanhang...
Du hittar intervjun på http://sjunkain.libsyn.com/ och http://itunes.apple.com/se/podcast/lat-det-sjunka-in/id527011982.

Bekräftelsebehovet

Idag blev jag intervjuad av Christian Kjellström och Martin Jönsson till poddcasten Låt det sjunka in.
Att bli intervjuad och prata om mig själv och om saker som jag tycker är intressanta hamnar lätt på min topp-fem-lista över härliga saker som jag gillar att göra. På samma nivå som sex och sällskapsspel.
Som alltid när jag pratar om standup och humor blev samtalet åt det lite skitnödiga hållet. Precis som det ska vara. Jag gillar att höra andra komiker prata torrt och distanslöst om humor. Och att vara med i det samtalet är lite som skillnaden mellan att se ett bra matprogram och att äta middag på en fin restaurang. Om jag kunde tjäna pengar på att ge såna här intervjuer skulle jag aldrig göra något annat.
Det kittlar mitt ego mer än skrattet från en publik numera.

Och det där är något jag lite förvånat har konstaterat den senaste tiden.
Kicken jag får av att stå på scen är inte alls lika stor som innan. Det händer fortfarande att jag får lyckorus när jag gör ett framträdande, men det krävs något extra för att det ska kunna mäta sig med hur det var i början. En sådan omtändighet kan vara att jag känner extra starkt inför nytt material. Eller att jag får till det perfekta improvisationer.
När jag lyssnade på interjvun med Magnus Betnér i Värvet blev jag ganska förvånad över att han sa att han fortfarande känner starka kickar av att stå på scen. Något i hans framtoning har lurat mig att tro att han är lite blaserad på den uppskattningen. Och alla andra komiker i Värvet har vittnat om samma sak som Magnus. Alla bekänner sitt svullna bekräftelsebehov.
Och plötsligt börjar jag känna mig onormal och konstig. Kan jag alls uppfattas som seriös om min törst efter publikens uppskattning har minskat? Henrik Schyffert säger, också i Värvet, att de flesta inte vågar erkänna sitt bekräftelsebehov. Att de koketterar med att påstå att de inte känner det, eftersom det inte är anses fint. Måste jag nu börja ljuga och påstå att jag känner desperation efter uppskattning för att jag inte ska framstå som falskt modest?

Jag har förstås inte mindre behov av bekräftelse än de flesta andra människor. Och det råder ingen tvekan om att det var narcissism som fick mig att börja med scenkonst från första början. Det är fortfarande härligt när jag märker att publiken verkligen gillar det jag gör. Men det känns inte härligare än att slappa tillsammans med Marja.

Det jag grubblar över nu är om det här innebär att jag blivit av med ett ok, eller om jag tappat en viktig drivkraft.
Det känns bra.
Men det är kanske dåligt? Tänk om det går ut över min vilja att skaffa mål, och kämpa för att uppnå dem. En ordentlig portion framgång verkar ju alltid ske på bekostnad av nära relationer. Och det sista jag vill byta ut är min vardag med Marja.

Tankesmedjan besökte Oslipat

Emma Knyckare på Oslipat Uppsala

Tankesmedjans visit på Oslipat i Uppsala och Stockholm blev till två fantastiska kvällar. Första kvällen var det 300 i lokalen, andra var det 340. Emma Knyckare, Simon Svensson, Jonatan Unge och Ola Söderholm visade hur standup ser ut när den är som bäst.

Simon Svensson på Oslipat Stockholm

Oslipatsäsongen hittills

Jakob Hellman soundcheckar.

Vi är mitt uppe i vår vårsäsong av Oslipat.
Om jag skulle plocka ut tre favoritföreställningar från den här terminen bland de som är avklarade blir det följande:

Oslipat tolkar Jakob Hellman.På Kolingsborg gjorde vi om samma konceptkväll som vi gjorde på Malmöfestivalen 2010. Fast med helt nya komiker, och därför blev det en helt ny kväll. Underbar stämning. Fantastiska framföranden av Anders Sparring, Martin Soneby, Moa Lundqvist och Yvonne Johnsson. Och så jag och Fritte förstås.

Premiären i Uppsala.
Väldigt välbesök. Underbar publik. Högpresterande komiker. En drömstart för Oslipat i Uppsala.
Medverkade gjorde Jesper Rönndahl, Petrina Karlsson, Sara Andersson och Jonas Helgesson.

Improstandupen i Malmö.
Vi har gjort två improstandupföreställningar hittills den här säsongen. Båda blev mycket bra. Men det kändes som att Malmöföreställningen nådde högre höjder och var jämnare.

Nästa vecka har vi Tankesmedjanspecial både i Uppsala och Stockholm. Det ser också ut att bli två föreställningar som får mig att älska livet lite mer.
Biljett Stockholm här.
Biljett Uppsala här.